Jakob Ponsimaa

Frost

Frost

Frost handlar om att känna saknad efter någon som varit väldigt betydelsefull för en. Men jag vill även förmedla en viss form av hopp, för även om saknaden var väldigt stor när jag skrev låten så kände jag  att mitt liv kommer bli bättre tack vare att jag haft förmånen att ha känt denna människa.

Foto: Maria Söderholm

Jag kommer verkligen ihåg hur jag en period låg natt efter natt och tittade genom sovrumsfönstret på gatlampan som envist kämpade mot det kompakta mörkret runtomkring. Natten utanför var grymt kall och fönstret hade till och med rimfrost en bra bit in på glaset. Lika kallt som det var ute lika kalla och jobbiga var för det mesta mina tankar. En person som var viktig för mig fanns inte längre i mitt liv och även om jag visste det undertiden vi umgicks så förstod jag nu i denna brutalt kalla vinternatt att jag blivit friare och bättre som individ för jag haft förmånen att ha känt denna människa. Plötsligt kändes det bara väldigt tomt och jobbigt och jag behövde verkligen sova, jag klarar inte av mitt jobb på ett bra sätt när jag inte kan sova. Jag bestämde mig för att gå ut, kanske en promenad kunde hjälpa. När jag passerade förbi köket slängde jag ett öga på klockan på väggen, kvart över fyra visade den. Jag tog på mig så mycket kläder jag bara kunde få på mig. När jag tog första steget ut på trappan gjorde det ont, det gjorde ont i lungorna. Luften jag drog i mig förgrenades som ett glittrande isigt vinterträd och stack i mitt bröst. Jag började genast hosta det måste vara över 30 minus grader, jag tittade på termometern på bron 32 minus. En naturlig instinkt var att gå in igen men där väntade sömnlösheten så jag fortsätter att gå. Det lilla samhället jag bor i är alldeles tyst och öde, det enda som hörs är ljudet från trötta långtradare som passerar på motorvägen någon kilometer därifrån. Det är en sådan kompakt tystnad att när jag rör mig framåt knarrar snön så pass högt under mina skor att det känns som att lampor bör tändas upp i husen jag passerar bara för att kolla vad det är för ljud som hörs utanför, inga lampor tänds men i mitt huvud börjar det födas en låt och en text. När jag passerar bron över den isbelagda ån och börjar röra mig tillbaka mot huset finns en refräng och fragment av några verser färdiga och när jag kommer tillbaka till sängen har kroppen åtminstone för tillfället fått frid  och texten till låten frost är i stort sett klar.

Introt på frost som går genom hela låten var från början egentligen ett stick till en mycket långsammare låt, när jag sedan började spela gitarrplocket betydligt snabbare och la till några ändringar så kändes det skönt att spela. Solot som Daniel har gjort i slutet på låten är grymt bra. Det andas en känsla av både sorg och hopp samtidigt