Jakob Ponsimaa

Kom tillbaka

Kom tillbaka

När jag såg dig den första gången sjöng livet på den vackraste sången natten kändes så ren och klar du var helt enkelt underbar. Du reste lång väg för att se mig jag minns att jag ville be dig åk inte tillbaks igen det känns som att jag har kommit hem.

Dina känslor red på stormar iväg mot nya horisonter jag blev nog rädd och svag men har så svårt att leva utan dina andetag. Kom tillbaka jag ber dig kom tillbaka var tog du vägen kom tillbaka till mig igen.

Vi flyttade till huvudstaden hade en härlig känsla i magen vi skulle övervinna allt det här kändes tusenfallt.

Dina känslor red på stormar iväg mot nya horisonter jag blev nog rädd och svag men har så svårt att leva utan dina andetag. Kom tillbaka jag ber dig kom tillbaka var tog du vägen kom tillbaka till mig igen.

I natt så föll det ner en ängel hon gick en stund vid min sida hon tog min hand och sa att allting kommer ordna sig.

Kom tillbaka jag ber dig kom tillbaka var tog du vägen kom tillbaka till mig igen.

Foto : Maria Söderholm

Kom tillbaka handlar om en situation och en känsla som dom flesta av oss nog har haft någon gång i samband med ett avslut. Det är en känsla som är grymt märklig, att en människa som man kanske levt tillsammans med i flera år och som blivit en nära vän försvinner ur ens liv från den ena dan till den andra.

Jag gick genom Stockholm en regnig höstnatt för drygt ett år sedan och hade just upplevt ett sådant avslut och känslan i kroppen var sådär påträngande stark. När jag sedan kom hem till min lägenhet och tittade ut över globen som kvällen till ära var upplyst i blått skrev jag “kom tillbaka”.